När hon sträckte ut armarna liknade hon en Jesus-figur på korset. Det ljusa nattlinnet fladdrade när vinden fick tag i det. Hon gick med sänkt huvud och försökte hålla sig på de vita strecken. Vitt, svart, vitt, svart.
Det var som om kroppen var immun mot kylan som trängde upp i vaderna genom de bara fötterna. Även om bilisterna tutade och väjde undan fortsatte hon gå med armarna rakt ut. Likt ett barn som ska cykla utan stödhjul för första gången. Men Ellen var inte osäker. Hennes steg var korta och bestämda. Orken fanns fortfarande kvar. Eller kanske inte orken, men beslutsamheten.
Hon log där hon gick. En nattlig promenad på vägen med stjärnorna och fullmånen som enda sällskap. Hade det varit dag hade man sett hennes blåmärken på armarna och även ärret på kinden efter Leifs klackring. Dels var det en liten fyrkantstliknande symbol och dels ett avlångt ärr som läkt snett. Nu spelade det ingen roll längre. Ellen hade slutat bry sig.
När nästa bil närmade sig och skapade en skugga av hennes kropp såg hon skymten av de två tranorna som gick omkring på åkern. Ett lyckligt par. Tvåsamhet. Förtroende och närhet. Kanske till och med en gnutta kärlek. Saaben bromsade in med tjutande däck och mannen vevade ner rutan och gapade.
”Vad fan håller du på med? Ska du ta livet av dig eller?”
”Ja.” svarade Ellen. Sedan fortsatte hon att gå. Mannen i bilen visste inte vad han skulle säga utan drog upp rutan medan han åkte iväg med en stirrande blick i backspegeln.
