Vitt blir rött – del 1

Enligt schemat var det Tyras vecka. Sucken var lika tung som

tidspressen. Kopiatorn verkade veta när det var dags att terrorisera

just henne. Fyll på papper, fyll på papper. Lampan blinkade ilsket.

Kartongerna var tätt packade bakom hyllorna och hon liknande en

tusenfoting när hon försökte få tag i den översta. Tänk om någon vänlig

själ kunde bära fram kartongerna? Men med den arbetsbelastning

de hade var det naturligtvis omöjligt.

Blytunga och otympliga. Vem hade designat dessa kartonger? En

man troligtvis. Snart skulle hon få tag i en och… där ramlade hela

kartongen i golvet. Hon fick aldrig något bra grepp. Lyfte man i plastbandet

som satt runt kartongen skar det in som en knivsegg i handen.

Det var inte att tänka på. Kartongens ena hörn blev intryckt och

hon kände på sig att pappren längst ner hade blivit för knöliga för att

kunna stoppas in i det tomma facket. Om ett papper fastnade var det

lika jobbigt att få loss det som att veta att det var elva månader kvar

till nästa semester.

Ett av pappersfacken på kopiatorn var öppet och när hon böjde

sig ner för att lyfta upp kartongen slog hon knät i kanten. Maskan

på strumpan fortplantade sig likt en vårflod. De var både nya och

dyra men hållbarheten var inte exklusiv. Tyra gnodde sig på knät och

riktigt kände hur det uppstod en bula. När hon öppnade det stora sidofacket

gapade det tomt och precis när hon rivit av omslagspapperet

från en bunt och skulle lägga i den åkte facket igen med en smäll. Den

här maskinen måste verkligen hata henne av hela sin elcentral.