Jag springer mycket och tycker det är jättekul. Eller vad då kul, jobbigt, svettigt, uppförsbackar och flugor….. Men ok, efteråt är det skönt. Tacksamheten att kunna röra på sig, att kunna ta sig ut i friska luften, att bara ta på sig skorna och springa, var man än är. Och visst är det skönt med kondition, att se och känna hur kroppen tacksamt tar emot träningen, hur man orkar mer och att man mår bra. Många bra saker med löpning.
Jag har valt att satsa på 5 km, typ Vårruset, och Tjejmilen i september, 1 mil. Vet inte om jag kommer att springa några längre lopp som Göteborgsvarvet eller något Marathon. Fattar ni hur jobbigt det är med över 4 mil…. Men, man ska aldrig säga aldrig, Göteborgsvarvet kanske…
Lite styrka
Men ju längre man springer, desto större är risken att bli överansträngd och skadad. Jag vill nog inte satsa på 4 mil och sen få ett trasigt knä som gör att löpningen blir lidande för tid och evighet. Jag hr dansat hela mitt liv och varit maniskt rädd om min kropp för att kunna vara skadefri. Aldrig spelat fotboll, innebandy eller åkt slalom. Inga snabba sporter med kroppskontakt.
Jag har vänner som sprungit maraton och sen blivit skadade och inte springer alls just nu, fast de både behöver och vill. Givetvis finns det många orsaker till detta. Men jag fegar på och håller mig till min mil. Och styrketränar och tar massage under tiden för att hålla ordning på kroppen.
Hur gör du?
Springer långt eller kort?
Klarar du dig utan skador?
Det sägs att halvmaran är gränsen för att slita på kroppen. Maraton är inte nyttigt, egentligen, för kroppen. Risken för skador och förslitningar är stor. Så … kanske Göteborgsvarvet, då :-)?
Ja, vem vet……