I 5 timmar har jag suttit och pratat och ätit med en gammal musikalkompis. Vi har spelat ihop i Vita Hästen, My Fair Lady, Sound of Music, West Side Story på Arbisteatern i Norrköping. Många minnen väcktes till liv och skratten var många.
Vi har sången gemensamt och skulle spåna lite om vi kunde göra något ihop. Vi kom på en riktigt fin ide som vi förhoppningsvis kommer att genomföra tillsammans. Det är mycket som ska klaffa innan vi får till det men jag tror att det ska funka.
Vi är hängivna sångare och älskar musikaler. Under många år delade vi loge på Arbis i den småfuktiga källaren. Det fyllda rökrummet och de sunkiga toaletterna utgjorde tillsammans med sångsalen och den sluttande scenen vårt liv under många år.
Det går inte en dag utan att jag tänker på Arbis och den gemenskap vi fick där. Många av dom har jag fortfarande kontakt med och jag vet att många har träffats där och fortfarande lever tillsammans. Kärleken till teatern och till varandra gick ihop.
När teatern fick försämrad ekonomi slutade det att produceras musikaler och jag började regissera komedier i Vingåker. Sjukt på sjukan, Trassel och Skaffa mig en tenor var de 3 första uppsättningarna som jag gjorde.
Vilket slit det var. Fixa kulisser, måla, sy gardiner, fixa kläder, smink och peruker. Ordna rekvisita, sätta ihop repschema, fotografera, utforma program och ha kontakt med pressen. Jag var allt-i-allo och lite till. Jag älskade det och älskar det fortfarande. Att ta av sig själv och ge till andra, se deras glädje på scenen och få dela skratten, kanske gråten och nervositeten. Har man aldrig spelat teater så vet man inte vad det betyder. Det betyder ALLT.
