Jag har kommit i kontakt med många författare under mina år som bloggare. Många som lever på det och många som skulle vilja leva på det. Några skriver i sin ensamhet och några går kurser medan andra anlitar lektörer om man nu kommit så långt.
Jag har själv gått både kurser och anlitat lektörer och man lär sig jättemycket på att ventilera med andra och få feedback av kursledare så länge dom är bra och kan anpassa sig till de olika individerna.
Många jobbar ihjäl sig med sina böcker. Jag menar att de skriver om och skriver om och skriver om igen. Det gjorde jag också, men till en viss gräns. Om man skickat in till 20 olika förlag efter att ha anlitat en lektör så kanske det inte är någon idé att sätta sig och slita sitt hår för att tillfredsställa någon annan än sig själv med författarskapet.
Att få ynnesten att få sin bok förlagd hos ett förlag är lika stor som att hitta hår på en flintskalle. Ja, ni fattar. Jag valde att kontakta ett e-förlag och på så sätt få ut mina 2 böcker o familjen Lilliecroona. Ibland får man inse sin egen begränsning och fatta att man inte kommer att bli uppringd av Nordsedts. Men jag klarar mig bra ändå.
Jag skriver nästan varje dag. Noveller, kortberättelser och numera även sångtexter med musik till. Jag väntar på att en låt ska mixas och sen ska jag lägga på sång på ett par till och sen ska det spelas in ett par till. Allt ska ut på Youtube och jag kommer att meddela er här på bloggen när nästa låt läggs upp. Jag har i alla fall tagit en bild som jag ska använda mig av då.
Att skriva är kul och utvecklande. Jag kommer nog alltid att skriva i någon form för jag har saker jag vill få ut. Glädje, sorg, förhoppningar, drömmar, ångest….. Ut med det bara. Jag vältrar inte mina sorger på FB och söker antal Gilla för att jag har det tufft. Jag skriver istället, det passar mig.
