Vart tog lyckan vägen? – kortnovell

Efter att ha träffat Lars trodde jag att jag äntligen skulle bli lycklig. Men det blev tvärtom, jag höll på att gå in i en djup depression.

Tomas och jag var fortfarande vänner men vi hördes av allt mer sällan. Det tog slut mellan oss åtta år tidigare och efter det begravde jag mig i arbete. Nya arbetsuppgifter, ökat ansvar och utbildningar tog all min tid. Jag levde gott, köpte ny lägenhet och hann inte med så mycket annat än arbete och ett fåtal väninnor.

Men efter ett tag började jag känna mig ensam. Åren gick och alla tycktes hitta någon att älska utom jag. Först brydde jag mig inte men när Mari, min bästa väninna skulle gifta sig, började jag inse hur ensam jag var. Ett tag trodde jag att jag skulle få leva själv resten av livet. Det var en ångest som smög sig på och jag började tröstäta.

Det var då Lars dök upp. Han var toastmaster på Maris bröllop och vi föll handlöst för varandra. Lyckan slog ner som en bomb och jag började leva ett helt annat liv. Jag började med att återuppliva mitt gymkort och började springa fyra gånger i veckan. Garderoben rensades och jag gick lös i affärerna både vad det gällde underkläder och skor.

Jag gick ner flera kilo av all träning och började lägga om mina kostvanor. Lars hade både cyklat Vätternrundan och sprungit Marathon och han hade en otroligt vältränad kropp. Ibland följdes vi åt till gymmet och det blev en annan livsstil för oss båda.

Vågen fortsatte neråt och jag älskade min slanka figur. I samma takt som maten minskade på min tallrik, minskade även midjemåttet. Jag var så otroligt lycklig över att ha träffat Lars och ville vara den perfekta flickvännen. Om jag skulle förlora honom efter att ha levt ensam så länge, skulle jag aldrig klara mig. I efterhand förstod jag att Lars älskade mig för den jag var, men just då ville jag bara uppnå perfektion.

Månaderna gick och vi träffade Mari och hennes man med jämna mellanrum. Hon började bli orolig för mig viktnedgång men jag sa bara att jag trivdes alldeles förträffligt och aldrig hade mått bättre. Att jag kände mig svimfärdig ibland och hade spytt upp maten, var inget jag berättade om.

En morgon var jag alldeles blek. Lars frågade mig hur jag mådde och jag envisades med att allt var ok. Han gick upp för att laga frukost och jag fick uppbåda all kraft för att kunna resa på mig. När jag skulle gå nerför trappan så svimmade jag och föll. Lars blev livrädd och kom rusande från köket. Min kropp blev blåslagen och han ringde efter ambulansen. Det slutade med att jag blev inlagd och läkaren konstaterade att jag var på väg att bli undernärd. Jag började sakta inse att min strävan mot perfektionism var livsfarlig och att jag än en gång var tvungen att byta livsstil.

När jag kom hem från sjukhuset var jag deprimerad och Lars och jag fick inte längre någon bra kontakt med varandra. Jag gick och pratade med en kvinna på sjukhuset och det kändes bra när jag var där. Men mellan Lars och mig hade sprickan blivit allt djupare. Efter en månad valde jag att flytta.

Numera har jag gått upp några kilo och tränar två gånger i veckan. Jag bor fortfarande ensam men har börjat dejta en jättetrevlig kille. Han jobbar som kock och har lärt mig massor i köket. Vi står vid varandras sida i köket istället för på löpbandet.

Sakta men säkert håller jag på att få upp mitt självflörtroende och har nu insett att jag duger som jag är. Livet leker igen.