Imorgon ska vi ha premiär på min nyskrivna barnpjäs. Spökena på Byle holms slott. Slottet finns inte på rikigt, men det gör Byle och detta är väl på något sätt en hyllning till mitt paradis på jorden där jag bor.
Resan med ett manus är lång. Först kommer tankarna om att skriva något, sen funderar man på vad man ska skriva. Ganska snart sätter jag mig ner för att just skriva. Jag kriver för att jag tycker det är kul. Det är säkert inte alltid logik och vackra ord som speglar mitt manus, jag skriver mer från hjärtat.
Den här gången blev det en barnpjäs. Jag ville spela teater utanför Dud:s lokaler där jag jobbat som danslärare och teaterlärare i många år. Jag ville skapa en tradition som kan ge barn och ungdomar chansen att se teater utomhus i centrala Katrineholm. Vem vet, vi kanske kan turnera med pjäsen framöver?
Handlingen vet jag inte var den kom ifrån, så är det ofta. Jag bara skriver. Agnes och Henrik har blivit inlåste i slottets källare för dom var dumma mot de anställda. Nu spökar dom och kidnappar människor som är med på de guidade visningarna som slottets nya ägare har. Det måste komma in pengar så slottet kan renoveras.
Redan när jag skriver manuset ser jag vilka skådisar jag vill fråga om medverkan. När jag skrivit färdigt manuset skickar jag det gärna till en eller två som testläser det. Man kan lätt glömma något eller blanda ihop saker och ting och det är bättre att reda ut det innan man börjar repa. Det kan ändå vara så att man får ändra på något ord, någon mening eller stryka något som man inte ser passar.
Så här ser början ut. Jag kommer att berätta mer om hur jag jobbar när jag gör en föreställning i kommande blogginlägg.
