Det stod Tomas på displayen och Sandra skakade nästan när hon sa sitt namn.
”Jaha, jaså har du fått förhinder den här helgen också? Vad synd. Men vi ses imorgon eftermiddag eller? Nehej. Ja, gör det. Jag ringer när jag kommer hem. Kram, kram.” Sandra stirrade på telefonen och såg bilden på Tomas. Hon tittade på sin väninna som tog det sista av sin cola. Carina hade fått kontakt med servitrisen som precis levererat notan.
”Ja, det kanske är dags att betala?” Carina plockade fram sitt kort och kollade notan.
”Du, jag måste fråga en sak. Kan du kolla? Det här är Tomas. Min kille.” Sandra höll fram sin mobil och visade Carina bilden. Hon såg väninnans ansiktsfärg sakta blekna när hon visade bild efter bild på Tomas och henne. Hon visade fler bilder. På bilen och på stugan i viken.
Carina tyckte att han såg lite smal ut på bilderna men det kanske bara var dåligt ljus. Håret såg kortare ut men det kunde inte vara någon annan än Anders. Vad betydde detta? Hade de dejtat samma kille utan att veta om det?
Tystnaden som följde blev både pinsam och smärtsam. Det var som att luften hade gått ur dem. Efter några sekunder, som kändes som minuter började Carina ta till orda.
”Men det där är ju Anders, min kille.”
”Nej, det är Tomas. Och han är min.” Sandra spottade ut orden i vredesmod.
”Den jäveln, vilken skitstövel. Hur kan han bara?” Carina knöt näven och önskade att hon hade den runt hans hals.
”Nu förstår jag varför han var upptagen i helgen.” Sandras ögon tårades och hon tittade på Carina som nu var högröd i ansiktet. ”Du, du… Du ska då alltid förstöra allting. Fan för dig. Jag får aldrig vara lycklig.”
”Men vad menar du? Det är inte mitt fel att…” Carina stirrade på väninnan med rynkad panna. Hon visste att Sandra haft otur med killar fler gånger, och nu detta…
”Kommer du ihåg Lasse i plugget? Han gjorde slut med mig för att börja träffa dig.”
”Vi träffades en gång, efter det slutade han höra av sig. Han sa att han fortfarande var kär i dig.” Carina försökte försvara sig så gott det gick.
”Är det sant?”
”Det är väl inte jag som har gjort fel, jag kunde inte veta att han träffade dig också.” Hon reste sig, slet tag i sin väska och jacka och gick ut från restaurangen. Klackarna hamrade i golvet och restaurangpersonalen stirrade.
”Stanna Carina, stanna. Jag menade inte…” När Sandra kom ifatt henne hade hon redan hunnit ut på trappan och höll på att ta på sig 63
jackan. Sandra tvärstannade bakom henne och råkade trampa snett på några hala löv som smyckade trappan utanför restaurangen. Hon fick tag i Carinas jackärm och sekunden efter låg de båda två nedanför trappan och flaxade med armarna. Ett äldre par med rullatorer tittade förvånat på det, enligt dem, överförfriskade paret. De skakade på huvudet och rullade vidare i sakta mak.
När Sandra kom till sans tittade hon på sina nya byxor om det nu blivit en lång reva på vid knät. Hon suckade djupt. Carina visste inte hur Sandra kulle reagera men när hon hörde väninnans porlande skratt föll hon in i det. Gammal vänskap betydde mer än en skitstövel till kille. När de hjälpt varandra upp från trappan och borstat av sig blev de stående en stund.
Sandra tittade på Carina och gav henne en kram.
”Förlåt, det är ju inte ditt fel att vi träffat på samma idiot.”
”Nej, det är väl inte det.”
”Du är en av mina bästa kompisar sedan den tiden. Ingen kille får komma emellan oss. Speciellt inte en idiot.”
”Jag håller med. Du förresten, vad tror du om att betala notan?”
”Eller om vi ska ta en kopp kaffe. Jag har fått en idé. Kom.” Sandra log ett snett leende och ignorerade de blickar som kom från servitrisen när de kom in. ”Två kaffe, tack.”
