Med ens blev hon rak i ryggen och följde varje våningsplan med
blicken genom hissfönstret. Snart framme. Snart framme. Framme
nu. Framme och… den fortsatte. Men vänta nu. Hur kunde detta
vara möjligt? Det fanns väl ingen mer våning under bottenvåningen.
Det klickade till när ljuset i hissen slocknade och hon kände en lätt
rysning. Mörkrädd var hon inte. Att hämta ved eller gå till garaget i
stugan när det var kväll var inget hon behövde ficklampa till. Inte gå
ut med hunden heller. Gatljusets sken var tillräckligt. Men detta var
inte ok.
När hon tittade ut genom hissfönstret var det bara ett svagt ljus
som syntes. Som från en nödutgång-skylt ungefär. Hon pressade sin
kroppstyngd mot dörren och drog med sig tvättkorgen ut. Det gnisslade
mot cementgolvet när den gamla tvättkorgen lämnade hissen
Hon kisade med ögonen och försökte vänja sig vid mörkret. Långt
borta hördes ett svagt ljud av en maskin som brummade. Konstigt,
vad fanns det för maskiner på den här våningen? Och hur länge hade
våningen egentligen funnits? Hon borde ha sett om det funnits en
hissknapp till under de två månader hon bott här.
Det var kallt och hon drog i t-shirten som för att få den längre. Hon
försökte utröna var hon befann sig men det var svårt i mörkret. Det
brummande ljudet fortsatte och hon gick mot det med armarna framför
sig. Korgen fick stå kvar. Källargången vek av efter några meter
och hon kunde se en lampa som blinkade i ena änden av gången. Lina
sänkte armarna och började gå lite snabbare. En svag doft av sköljmedel
nådde hennes näsborrar och det luktade äpple. Samma sköljmedel
hon själv använde.
