Enligt schemat var det Tyras vecka. Sucken var lika tung som
tidspressen. Kopiatorn verkade veta när det var dags att terrorisera
just henne. Fyll på papper, fyll på papper. Lampan blinkade ilsket.
Kartongerna var tätt packade bakom hyllorna och hon liknande en
tusenfoting när hon försökte få tag i den översta. Tänk om någon vänlig
själ kunde bära fram kartongerna? Men med den arbetsbelastning
de hade var det naturligtvis omöjligt.
Blytunga och otympliga. Vem hade designat dessa kartonger? En
man troligtvis. Snart skulle hon få tag i en och… där ramlade hela
kartongen i golvet. Hon fick aldrig något bra grepp. Lyfte man i plastbandet
som satt runt kartongen skar det in som en knivsegg i handen.
Det var inte att tänka på. Kartongens ena hörn blev intryckt och
hon kände på sig att pappren längst ner hade blivit för knöliga för att
kunna stoppas in i det tomma facket. Om ett papper fastnade var det
lika jobbigt att få loss det som att veta att det var elva månader kvar
till nästa semester.
Ett av pappersfacken på kopiatorn var öppet och när hon böjde
sig ner för att lyfta upp kartongen slog hon knät i kanten. Maskan
på strumpan fortplantade sig likt en vårflod. De var både nya och
dyra men hållbarheten var inte exklusiv. Tyra gnodde sig på knät och
riktigt kände hur det uppstod en bula. När hon öppnade det stora sidofacket
gapade det tomt och precis när hon rivit av omslagspapperet
från en bunt och skulle lägga i den åkte facket igen med en smäll. Den
här maskinen måste verkligen hata henne av hela sin elcentral.
