Vad driver oss när det tar emot?

Jag var ute och åt med en kompis i helgen. Vi pratade om livet och att det går upp och ner. Ibland har man lust att lägga sig ner och bara sova men det är ju något som säger oss att vi inte kan det. Något som gör att man stretar vidare. Vad är det egentligen?

Svårt att förklara tycker jag. Men jag är inte den mest analyseranade människa som finns. Jag bara kör. Känner inte efter så mycket, tycker det är onödigt och tidskrävande. Visst kan det kännas tungt ibland när man ska ha kurser och hellre skulle vilja gå hem, lägga sig i sängen och äta praliner och se på film.

Men jag vet att när jag väl går dit, sätter igång musiken och rockar loss så släpper allt. Det blir kul, lättsamt och jag njuter av det. Likaså när det är löpardags. Man tar sig till gymmet, ställer fram vattenflaskan, tar på sig skorna, tar av sig tröjan och sen kör jag. Det är inga direkta frågor på det.

Visst går löpningen upp och ner och just nu går intervallerna trögt, jag accepterar det. Men då springer jag vanligt istället, man får byta ut, prova och testa tills det funkar. Jag har mycket dans nu och jag kanske är tröttare i kroppen rent allmänt och då får man byta lite i schemat. Känns helt ok.

Jag stretar på och gläder mig åt framsteget, avslutningar på dansen och andra saker som är roliga. Man får ta vara på dessa tillfällen och snabbt glömma om det går dåligt. Jag ältar sällan. Klockan går framåt, almanackan går framåt och det gör även våra liv!

Nu köööör vi!

Go, go, go…