De svarta skinnstövlarna i hallen var nya och koftan över axlarna
var ett måste innan kappan kom på. Det var elva minusgrader men
kändes mycket kallare. Även Mia hade fått erfara att rutorna var
tvungna att skrapas nu när hon fått körkort. Den nya bilen brukade
stå i garaget de dagar hon orkade köra in den. Så var det inte idag.
Det tog en stund innan all is försvann från rutorna. När hon backade
ut från garageuppfarten sladdade bilen direkt och hon lättade automatiskt
på gaspedalen. När hon kom ut på vägen höll hon sig under
70 kilometer. Varför stressa när man inte behövde?
Hon längtade efter att det skulle bli vår och varmare och satt och
tänkte på den kommande semestern då hon skulle åka med Mikael,
Tora och Björn till… och där snurrade bilen till. Halkan var värre än
hon anat. Efter två varv runt sig själv gled Micran ner i diket och slog
emot stenväggen med en smäll. Plåten gnisslade när den trycktes ihop
som ett dragspel.
Mia blev sittande i bilen med en blödande panna. Krockkudden
hade strejkat och bilbältet hade inte fungerat. Nu rann en mörk slinga
blod nerför hennes panna. Medvetslösheten sög tag om henne i ett
fast grepp och hon såg inte när Linda kom in i bilen. Mia märkte inte
heller när Linda puttade bort henne från förarsätet och ut på den snötäckta
marken. Hon hörde aldrig att Linda startade bilen och backade
upp från diket.
Innan hon åkte tog hon Mias örhängen och halsband. Hennes ljusa
lockar var för kvällen uppsatta i en elegant frisyr. Hon tyckte bättre
om uppsatt hår. När hon körde därifrån mot affären för att köpa
marschaller låg Mia kvar i diket. Snön hade börjat falla och efter bara
några minuter var systern helt täkt av snö.
”Det är min tur att få leva nu, sa Linda” Sen körde hon vidare
