Tvillingar ända in i döden – del 2

Allt var fixat inför festen förutom marschallerna. De brukade ha

ett lager på hyllan i källartrappan men de sista hade gått åt förrförra

helgen när hennes föräldrar hade haft middagsbjudning. Nåja, det var

snart gjort att åka ner till affären och köpa några. Klockan var bara

halv fem och vännerna skulle inte komma förrän klockan sex.

De svarta skinnstövlarna i hallen var nya och koftan över axlarna

var ett måste innan kappan kom på. Det var elva minusgrader men

kändes mycket kallare. Även Mia hade fått erfara att rutorna var

tvungna att skrapas nu när hon fått körkort. Den nya bilen brukade

stå i garaget de dagar hon orkade köra in den. Så var det inte idag.

Det tog en stund innan all is försvann från rutorna. När hon backade

ut från garageuppfarten sladdade bilen direkt och hon lättade automatiskt

på gaspedalen. När hon kom ut på vägen höll hon sig under

70 kilometer. Varför stressa när man inte behövde?

Hon längtade efter att det skulle bli vår och varmare och satt och

tänkte på den kommande semestern då hon skulle åka med Mikael,

Tora och Björn till… och där snurrade bilen till. Halkan var värre än

hon anat. Efter två varv runt sig själv gled Micran ner i diket och slog

emot stenväggen med en smäll. Plåten gnisslade när den trycktes ihop

som ett dragspel.

Mia blev sittande i bilen med en blödande panna. Krockkudden

hade strejkat och bilbältet hade inte fungerat. Nu rann en mörk slinga

blod nerför hennes panna. Medvetslösheten sög tag om henne i ett

fast grepp och hon såg inte när Linda kom in i bilen. Mia märkte inte

heller när Linda puttade bort henne från förarsätet och ut på den snötäckta

marken. Hon hörde aldrig att Linda startade bilen och backade

upp från diket.

Innan hon åkte tog hon Mias örhängen och halsband. Hennes ljusa

lockar var för kvällen uppsatta i en elegant frisyr. Hon tyckte bättre

om uppsatt hår. När hon körde därifrån mot affären för att köpa

marschaller låg Mia kvar i diket. Snön hade börjat falla och efter bara

några minuter var systern helt täkt av snö.

”Det är min tur att få leva nu, sa Linda” Sen körde hon vidare.

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *