Hennes syster dog när hon var nio år. Hon hade varit dålig en längre
tid men Mia fick aldrig reda på vilken sjukdom det var. Systern bara
tynade bort och försvann. Mamman och pappan var ledsna många år
efteråt. Inte så att de visade det för Mia, men hon förstod det i alla fall.
De försökte göra hennes liv så bra som de bara kunde. Och hon hade
verkligen haft en bra uppväxt. Och bättre ska det bli, tänkte Mia som
stod framför spegeln i matsalen och studerade sin nyinköpta röda
klänning. Den satt som om den var skräddarsydd. De ljusa lockarna
föll ner över hennes smala axlar och de långa benen stack ut som
smala pinnar. Allt avslutades med ett par höga klackar.
Mia blev stående en lång stund. Hon funderade på om systern
hade varit lik henne om hon levt idag. Lika smal, lika ljushårig och
med samma blå ögon? När de var små hade deras mamma och pappa
haft svårt att skilja på dom och de hade de utnyttjat ibland. Busat och
skyllt på varandra. De höll ihop i vått och torrt. Ända tills Linda blev
sjuk. Många långa resor till sjukhuset och många långa resor hem.
Förutom den där regniga dagen i maj. Då kom hon inte hem något
mer.
