Det kändes som ett tryck över bröstet när hon såg det gamla paret där de gick, hand i hand. Två lyckliga själar, om än gamla. Mannen haltade med det högra benet, annars hade han en ståtlig hållning.
De såg lyckliga ut där de spatserade fram med korta spänstiga steg. Hon andades tyngre och blundade. Ensamheten placerade sig som ett brunnslock av sten över hennes kropp. Några ungdomar gick förbi med skränande stämmor. Shortsen visade mycket hud och vittnade om
årstiden. Den ena tjejen hade ett vitt linne med Musse Pigg på. Hon hade vikt upp ärmarna på
jeansjackan och tuggade tuggummi. En kille som var tre decimeter längre än henne, höll armen nonchalant om hennes axlar. Som om han ägde henne. Men det gjorde ju inget, så länge de var två.
Avundsjukan över att aldrig hitta någon att leva sitt liv med gnagde som en ojämn sten i skon på henne. Rivstarten vittnade om humöret och när hon körde ut från vägen sprätte gruset bakom bilen. Hon hann inte se mannen som uppenbarade sig framför bilen och när däcken passerade hans kropp spillde hon ut kaffet.
Hon blev sittande en stund i bilen innan hon torkade upp kaffet som runnit ner på mattan. Tur att hon tog servetter när hon tankade på macken tidigare under dagen. Två kajor flög framför hennes bil och hon svor när den ena gjorde nummer två på motorhuven. Efter att ha tagit en klunk av kaffet klev hon ut.
Hans kropp låg i en främmande konstellation och hon tittade storögt på de fina skorna som låg närmast henne. Hennes smala fingrar landade på hans hals och hon konstaterade att det inte fanns någon puls.
Klingande skratt hördes bakom hushörnet och det var då hon tog ett beslut. Bagageluckan for upp och hon lyfte hans smala kropp och tvingade in den. Sist kom benen med de fina skorna på. När hon fått in honom och stängt luckan tog hon en sista klunk av kaffet innan hon kastade iväg koppen. Hon skulle aldrig mer spilla kaffe. Och aldrig mer vara ensam.
