På en av de stora stenarna hade några trollbarn satt sig för att klappa händerna. Deras stora öron och näsor skrämde mig först men när jag såg deras breda leenden fick de mig på andra tankar.
Med försiktiga steg tog jag mig ner från rastplatsen och ut på ängen. Oron över att de skulle få syn på mig och försvinna var stor. Jag bara måste få se om det var troll på riktigt. Det kanske var ett gäng som skulle på maskerad. Men varför skulle de stanna och dansa på ängen?
När jag kom närmare såg jag att trollbarnen hade stora svarta rosetter i det toviga håret. Deras bruna tröjor såg ut att behöva tvättas. Musiken ökade i volym och jag kände att jag själv började röra mig rytmiskt. Trumrytmer fyllde ängen och jag snurrade och dansade med fladdrande armar.
Trollens skratt smittade av sig och jag började klappa händerna och sjunga. Men då stannade allting upp. Ett av de största trollen hade klivit upp på stenröset och stod nu och stirrade på mig. Skägget räckte ända ner till hans gigantiska fötter och luvan hängde på sniskan. Ena hängslet hade lossnat och knappen av trä hängde i ett par lösa trådar. Han såg hotfullt ut och jag började backa. Benen darrade och när jag försökte säga något, hade tungan klistrat fast sig i gommen.
