Handbromsen gnisslade när jag svängde in på rastplatsen. Det var skönt att kliva av cykeln och sträcka på sig. Jag tog ett par klunkar av energidrycken. Utsikten var magnifik och solen höll på att gå ner bakom träden. Dimman låg som ett bomullstäcke över ängen och jag torkade svetten från pannan med ena armen. En bänk med graffiti och ett trasigt bord var placerade i ena kanten av rastplatsen och soptunnan, som inte såg ut att ha blivit tömt det senaste kvartalet, låg på sidan. Den delade välvilligt med sig av sitt innehåll till naturen. Jag gäspade och var på väg upp på cykeln igen när jag stannade mitt i en rörelse.
Det var då jag fick syn på en av dem. Likt svampar var det något som kom upp från stenröset mitt ute på ängen och jag stirrade nyfiket. En stund senare var det flera svampliknande varelser som dök upp. Jag kisade och trodde inte mina ögon när jag insåg att det var troll.
De höll varandra i svansarna och det ena trollet viftade med handen mot stenröset och verkade prata med någon. Jag ställde ifrån mig cykeln och tog ett par steg närmare. De såg mig inte utan började dansa vid stenröset, fortfarande med varandras svansar i händerna. Det var åtta stycken som bildade ring. Kropparna rörde sig rytmiskt och det var som om jag kunde höra en svag musikslinga omsluta scenen.
På en av de stora stenarna hade några trollbarn satt sig för att klappa händerna. Deras stora öron och näsor skrämde mig först men när jag såg deras breda leenden fick de mig på andra tankar.
Med försiktiga steg tog jag mig ner från rastplatsen och ut på ängen. Oron över att de skulle få syn på mig och försvinna var stor. Jag bara måste få se om det var troll på riktigt. Det kanske var ett gäng som skulle på maskerad. Men varför skulle de stanna och dansa på ängen?
När jag kom närmare såg jag att trollbarnen hade stora svarta rosetter i det toviga håret. Deras bruna tröjor såg ut att behöva tvättas. Musiken ökade i volym och jag kände att jag själv började röra mig rytmiskt. Trumrytmer fyllde ängen och jag snurrade och dansade med fladdrande armar.
Trollens skratt smittade av sig och jag började klappa händerna och sjunga. Men då stannade allting upp. Ett av de största trollen hade klivit upp på stenröset och stod nu och stirrade på mig. skägget räckte ända ner till hans gigantiska fötter och luvan hängde på sniskan. Ena hängslet hade lossnat och knappen av trä hängde i ett par lösa trådar. Han såg hotfullt ut och jag började backa. Benen darrade och när jag försökte säga något, hade tungan klistrat fast sig i gommen.
De andra trollen hade vänt sig mot mig och eftersom solen gömt sig bakom molnen kom mörkret som en svart hinna över hela ängen. Trollen såg ut som siluetter och jag skämdes för att jag hade trängt mig på. Det var som om jag hade stört det stora sällskapet i deras privata glädjedans. Och nu var alla sura och arga på grund av mig. En människovarelse på fel plats vid fel tillfälle.
Sekunden senare började jag springa därifrån. Ängen tycktes ha blivit större och jag snubblade flera gånger och skrapade knäna. Trots smärtan och blodet som rann, sprang jag vidare. Inte förrän jag kom upp till staketet som omgärdade rastplatsen, vågade jag stanna.
Sakta vände jag mig om och tittade. Stenröset låg öde och solen hade tittat fram igen. Jag klev över staketet och pustade när jag gick fram till min cykel. Det kändes skönt at se den, som att känna sig hemma ungefär. Efter ett par klunkar energidryck var jag beredd att åka. Blodet färgade strumporna röda men jag var fokuserad på att ta mig hem.
Det var när jag satte händerna på styret som jag fick syn på den. Rosetten. Den var knuten runt cykelstyret och det satt fortfarande kvar några långa, sträva hårstrån från trollet. Hur hade den hamnat där? Jag såg mig omkring men det fanns ingen i närheten. Efter en stund cyklade jag därifrån med ett leende på läpparna. Bakom mig tittade två små troll fram bakom soptunnan. De vinkade och sprang skrattande in i skogen.
