Det var den griniga gubben i ärtgrön Fiat med rutig keps som lämnat
ståbasen på förmiddagen. Vem vill skicka en ståbas till Sydney, tänkte
Erik när han sorterade paketen. Tillverkar dom inga egna basar där?
Gubben hade för vana att alltid skicka konstiga paket härs och tvärs
över världen. En bastuba till Kairo, en altsax till Amsterdam, en luta
till Chicago och nu en ståbas till Sydney. Han skickade inte bara instrument,
han gnällde också. På väntetider, väglaget, portot, avgaserna,
på skoskav och på vad som helst som han för dagen kunde hitta
på. Det var som gubben trodde att posten var hans personliga gnällcentral.
En smäll skulle han ha. En riktig jädra smäll. Det var Erik och
hans jobbarkompisar eniga om. Gubben var deras hatobjekt.
Ståbasen var inslagen i wellpapp och en massa snören. Vissa av
snörena var skarvade med varandra. De hade varit för korta att
använda ett och ett, men gubben hade lyckats knyta ihop de små
snörstumparna och på så sätt sluppit köpa nytt. Dessutom var pappret
skrynkligt. Grinig och snål.
Nu stod ståbasen längst in i hörnet och väntade på att Erik skulle
lyfta upp den på vagnen för att sedan rulla ut den till bilen som skulle
transportera den till Arlanda och vidare till Sydney. De hade fått vara
två man för att lyfta in den i postrummet. Gubben stod utanför och
gormade om att de var tvungna att vara försiktiga eftersom den var
dyrbar. Som om dom brydde sig.
Erik var ensam sista timman eftersom Nils var tvungen att hämta
sin fru vid tåget. Det var inga problem, han fick väl baxa upp basen så
gott det gick på vagnen. Skit samma om den gick sönder. Den skulle
väl komma till Sydney i alla fall.
Erik tittade ut genom fönstret. Bara hans bil på parkeringen. Inga
kunder i sikte. Han kunde gå hem efter att ha lastat den sista vagnen.
Kartongerna fyllde vagnen och till slut var det bara den tunga ståbasen
kvar. Det var som om han såg gubben framför sig. Grinig, gnällig
och snål.
