När hon betalat och kom ut från affären hade det börjat regna. Hösten kom tidigt och hon drog jackan tätare om sig. När hon drog upp kapuschongen fastnade den i hårknuten och bandet som den satt fast med lossnade. Hon skakade på huvudet och drog bort några hårstrån från axeln. Regnet gjorde glasögonen obrukbara och när hon tog av sig dem var hon nära att bli överkörd av en stor svart bil som kom in på parkeringen.
Bilen tvärnitade och mannen vevade ner rutan och ropade hennes namn. Det blöta stripiga håret låg klistrat över ansiktet och hon gick med försiktiga steg mot bilen. Det tog en stund innan hon såg att det var Erik, chefen från huvudkontoret. Han log mot henne och hon blev med ens nervös. Frågan var bara varför. Vem som helt hade blivit glad och känt sig upprymd men Lena sänker huvudet och börjar dra i håret.
En stund senare, när hon sitter i hans bil, ångar värmen upp och håret torkar. Han är trevlig och säger att han sökt henne i flera dagar men inte fått tag i henne. De pratar, länge. Hennes ansikte får en lyster och ett leende som inte visat sig på flera år.
Ännu en stund senare, när hon skrivit på anställningsavtalet för den nya tjänsten som tillsatts på huvudkontoret, skrattar hon. För första gången på länge. Håret är torrt, regnet har slutat och hon inser att hon ska äta något annat än fläskfilé ikväll. Och hon ska inte göra det ensam.
