Då var det fredag igen. Veckans värsta dag. Hela två dagar till måndag. Lena rös i hela kroppen och om hon kände efter ordentligt kunde hon förnimma ett litet dunkande i huvudet. Ett sådant dunkande som vissa hade på lördagsmorgonen.
På hennes arbetsplats fanns det inte någon chans att jobba extra. Hon skulle kunna tänka sig att jobba hela helgen. När hon en gång frågade chefen om det fanns extrajobb, hade han tittat på henne som om hon inte var riktigt klok. Det hade hon aldrig gjort om.
När alla papper var i ordning på fredagseftermiddagen pustade de flesta ut i lunchrummet med fikabröd. Sedan var det dags att gå hem med ett leende på läpparna, ju fortare desto bättre. De färgglada påsarna från systemet stod som dominobrickor i kapprummet och bara väntade på att få falla ihop och bli innehållslösa.
Lena var den enda som inte drack. Den enda som inte ville gå ut på krogen. Den enda som var tråkig. Hennes hår var alltid stramt uppsatt i en knut och glasögonen vilade på näsan.
Linserna hade skavt när hon provade dem och sedan hade hon liksom bara fortsatt med glasögon. Även om bågarna var i äldsta laget.
När hon stod i kassan på Konsum med matkorgen framför sig grimaserade hon lätt.
Fläskfilé och färdig sås hade hon livnärt sig på de senaste fredagarna. Festlig festfilé. Med torr klyftpotatis i ugnen. Med skal på. Det stod henne upp i halsen. Att äta i ensamhet. Precis när hon tänkte lyfta korgen och gå bort mot köttdisken för att byta ut filén mot något annat var det hennes tur. Vilken otur.
