Snabba dagar…

… som bara rusar iväg. Tandläkarbesök, snabblunch och sen massage. Tandläkaren hittade givetvis ett hål… Men massagen var desto bättre, jag får trösta mig med det. Se var det dags att dra till DUD.

Sångerna sitter, kroppsspråket sitter, replikerna sitter. Vi beslöt att inte repa på torsdag utan bara behålla morgondagens rep. Man får inte träna ihjäl sig. Man kommer till en gräns där man är redo att möta publiken och det känns som om vi är där nu.

Biljettbokningarna börjar komma och det är så häftigt att helt okända människor ringer till mig och vill boka biljetter. Vi är såå redo!

I somras satt jag och skrev pjäsen ”I ensamhetens korridor”. Fem pensionärer sticker från avdelningen en natt. De berättar för varandra vad de saknar, vad de är trötta på och vad de längtar efter. Ibland tycker jag nästan att manuset är bra…hahaha.

Det är lika spännande den här gången när jag skriver ett eget manus och vi ska framföra det, som det var när vi spelade ”Alla är vi änglar när vi dör”. Den handlade om 3 kvinnor som satt i dödscell i USA och vi fick höra dom berätta om sina liv och varför de hamnat där.

Pjäsen avslutades med att Tracy, en av kvinnorna avrättades i den elektriska stolen. Vakterna hämtar henne, spänner fast henne i den elektriska stolen och trär på den svarta huvan över huvudet. Sen släcks ljuset.

Det var vuxna män i publiken som satt och grät när vi spelat färdigt. Enormt starka känslor som kom fram, vare sig de ville eller inte. Ibland önskar man att fler män kunde visa lite känslor.

Vi får se hur det blir med den här pjäsen. Nu ska jag äta sen är det ZZZzzz…