Knuten i magen spred sig som ett virus på dagis och hon försökte
resa sig upp utan att lyckas. Kroppen lydde henne inte och innan
hon hann reagera var bedövningssprutan inne i munnen. Det äckliga
känslan av slapphet i kinden och dregel utan kontroll var det värsta
hon visste. Sussie hade jämt koll på allt och tog inga förhastade beslut.
Tandläkaren bände och vred oroväckande länge.
Svettpärlorna i hans panna framträdde med allt mer tydlighet och han hade fullt sjå
att skjuta upp glasögonen på näsan. När tanden äntligen var ute pustade
Sussie ut. Tussen i munnen som skulle hindra blödningen fick
henne att kvälja och detta var inte det möte hon hade hoppats på en
halvtimma tidigare. Väl ute i väntrummet betalade hon dyra slantar
för att ha blivit av med tanden.
En timma senare gick hon med rangliga ben och svullen kind in
på sin nya arbetsplats för att träffa sin chef. Hon hoppades att dagens
andra möte inte skulle bli lika skräckinjagande!
Fy för att dra ut tänder. Min erfarenhet är dock inte som din huvudrollsfigur i din bok. Eller är det en novell?
Haha, det är verkligen inte kul. Stackarn här är bara i en kortberättelse!