Hon kände sig glad. Utsövd och laddad. Nytt jobb börjar man inte på
varje dag, tänkte Sussie när hon satt i väntrummet hos tandläkaren.
Ett vanligt rutinbesök bör gå på tjugo minuter. Efter en hastig blick
såg hon att klockan visade 8,39. Hmm, tandläkaren var försenad.
”Susanne Larsson, varsågod.”
Hon rös när hon klev in i undersökningsrummet. Den sterila lukten
stack i näsan och försöken att få rummet trevligt med tavlor och
några halvtorra blommor lyckades inget vidare.
När hon satt sig i stolen märkte hon att armstödet blivit mindre.
Det var ju det enda bra med stolen tidigare, att man hade rejäla
armstöd att hålla sig i. Handsvetten kom som på beställning. Inte nog
med det, en ny tandläkare som knappt kom in i datorn och fumlade
med allt från ljuset till munskyddet. När han efter att ha petat hål på
tandköttet två gånger, fällde en kommentar om en dålig visdomstand,
kände Sussie att det började svartna framför ögonen.
”Vi tar bort den på en gång.”
Knuten i magen spred sig som ett virus på dagis och hon försökte
resa sig upp utan att lyckas. Kroppen lydde henne inte och innan
hon hann reagera var bedövningssprutan inne i munnen. Det äckliga
känslan av slapphet i kinden och dregel utan kontroll var det värsta
hon visste. Sussie hade jämt koll på allt och tog inga förhastade beslut.
Tandläkaren bände och vred oroväckande länge. Svettpärlorna i
hans panna framträdde med allt mer tydlighet och han hade fullt sjå
att skjuta upp glasögonen på näsan. När tanden äntligen var ute pustade
Sussie ut. Tussen i munnen som skulle hindra blödningen fick
henne att kvälja och detta var inte det möte hon hade hoppats på en
halvtimma tidigare. Väl ute i väntrummet betalade hon dyra slantar
för att ha blivit av med tanden.
En timma senare gick hon med rangliga ben och svullen kind in
på sin nya arbetsplats för att träffa sin chef. Hon hoppades att dagens
andra möte inte skulle bli lika skräckinjagande
