Jag är van att prata inför andra och har ofta inga problem med det. Jag har undervisat i dans över 30 år och då får man allas blickar mot sig när man ska prata. Och inte nog med det, man blir ju synad från topp till tå när man ska visa stegen. Dessutom är det ju en stor fördel att filma nuförtiden och lägga ut dansen i den FB-grupp som gänget kommunicerar genom.
Det finns många tips för att övervinn sin nervositet när man ska prata inför andra. Vare sig du ska stå på en teaterscen, ha en dansgrupp eller hålla en föreläsning. Jag har en hemlighet jag brukar dela med mig av.
När man repeterat ett tag blir man van vid platsen man är på. Vare sig det är scenen där själva föreställningen ska spelas på eller en replokal. Man vet var rekvisitan är, man börjar känna sig bekväm med scenografin och det börjar flyta. Då låtsas jag att det är mitt vardagsrum.
I mitt vardagsrum känner jag mig hemma. Där vet jag var allt finns och var soffan och teven står. Jag känner mig hemma helt enkelt. Teaterscenografin blir mina väggar med foton på och teatertiljorna blir min blåa matta där Leidy brukar tvätta nosen efter att ha ätit något gott.
Genom att göra om scenen till mitt eget, trygga hem, brukar jag klara mig bra. Där tryggheten finns vill jag vara och verka. Att publiken finns därute, bakom några starka strålkastare gör mig ingenting, de försvinner som i en London-dimma.
Det är mitt bästa knep för att klara mig bra på scenen!
