Det var en fredagseftermiddag som hon kom på idén. Datorn krånglade och när Birgitta ringt IT-avdelningen blev hon sittande en lång stund utan att kunna göra något. En maska hade gått på strumpbyxan och hon hade inget nagellack att stoppa upp den med. En gång hade hon provat med limstiftet men det stretade hela förmiddagen och efter en stund spred sig maskan i alla fall. Irriterande dyrt med nya glansiga strumpor varje vecka.
Pengarna räckte helt enkelt inte till. Pasta till lunch och falukorv på extrapris. Minimalt med grönsaker och utgången frukt. Något måste till om hon skulle kunna klara sig och kunna leva ett bättre liv.
Den här fredagen var hon tvungen att stanna kvar efter fyra för att uppdatera datorn efter IT-avdelningens eviga meckande. Och efter det tog hon en kopp kaffe och vinkade hejdå till vaktmästaren som var den sista på plats innan helgen.
Det var så enkelt och lätt och hon blev arg på sig själv att hon inte kommit på det tidigare.
Postorderföretaget var ett av de större och hon hade gått omkring där i femton år utan att kläcka idén. Kläderna som kasserades kunde hon få användning av. Det var hur mycket som helst som gick till spillo och kastades. Vecka efter vecka. En ren kapitalförstöring om man frågade henne. Det fick det allt bli ändring på.
Hon tog fram ett par kartonger och valde ut de bästa kläderna. De packades ner och efter det klistrade hon fast en lapp med sin egen adress på. Efter några dagar fick hon meddelande via sms om att det fanns paket att hämta. När hon besökt affären, packat upp kartongernas innehåll och lagt ut annonser via Blocket, var ruljangsen igång. Telefonen och mailen gick varm. Kunderna bjöd över varandra och hon öppnade två extra konton för att ha någonstans att sätta in pengarna. Ett konto där hon sparade långsiktigt och ett som hon kunde använda sig av varje vecka. För att kunna köpa nya, glansiga strumpbyxor.
