Roten till det onda – del 2/2

När han reste sig upp hade en kvist rispat hål i den nya flanellskjortan och han svor medan han borstade av sig och kliade sig på flinten. Kängans snören hade gått upp och nu förstod han hur bra kardborreband var.
Stormen tilltog och han tog upp yxan och började halta hemåt. Det var som om granarna böjde sig över honom och bildade ett ogenomträngligt tak. Mörkret överskuggade himlen som en midvinterkväll fast det bara var i början av september.
Han försökte ta sig fram bland de svajande granarna och tappade yxan gång på gång. Det var som om osynliga händer höll honom kvar. En tjock grankvist slog honom i ansiktet och han försökte förgäves hugga bort den. Yxan lydde honom inte utan levde ett eget liv.
Koncentrationen började svikta och han tyckte han såg en björn längre fram bakom det stora stenblocket. Men det kunde det omöjligt vara. Björnar fanns inte så här långt ner i landet. Han blinkade och torkade sig i ögat. Men visst var det en björn?
Han tog tag i yxan med båda händerna och höll den framför sig som en sköld. Som om han skulle bli osynlig och slippa bli överfallen. Men det hjälpte inte. Björnen hade fått syn på honom och vrålade rakt ut. Adams stubb på huvudet vek sig bakåt och hans ansikte fick en ljus nyans.
Björnen fortsatte vråla och han backade mot en rotvälta för att kunna ta skydd. Foten värkte och han snubblade när han föll ner i gyttjepölen med ett plask. Vätan omslöt hans kropp och temperaturen sänktes snabbt. Han skakade av kölden medan stormen ökade. Björnen stannade upp ett par sekunder men det dröjde inte länge förrän han började gå mot Adam igen.
En vind kom från norr och svepte med sig granen upp. Rotvältan slog igen och björnen backade med ett vrål. Adam landade under granen och mig veterligen så ligger han där än.