Adam högg slentrianmässigt i stammarna med den nyslipade yxan när han med stora kliv tog sig fram. Likt en sysslolös tonåring med frånvarande föräldrar. Utan mål och mening. Bara på illvilja och trots.
Magen kurrade och han var på väg hem för att stilla sin hunger. Frågan var vad som fanns i kylskåpet. Som vanligt hade han glömt att handla på väg hem från jobbet. Och nu var klockan redan halv nio. Handelsboden stängde nio och det var knappt att han skulle hinna dit innan de stängde.
Han harklade sig och spottade ut en gigantisk snorloska. Förkylningen gav aldrig med sig.
Varje natt vaknade han av en rosslande hals. Halstabletterna hjälpte inte. Yxan landade i stubben och han satte upp foten för att vila ryggen. När han spanade ut över granskogen kunde han konstatera att stormen tagit en femtedel av granarna. Rotvältorna tornade upp sig likt svarta spöken. Rötterna såg ut som långa armar som ville locka ner någon i hålet. Leriga, skitiga och oformliga spretade de ut från roten likt plockepinn. Irritationen växte och han tog upp yxan och svingade iväg den så den satte sig i en granstam.
Jobbet hopade sig, både på dagarna och på kvällarna. Snart var det dags att skörda och dessutom hade han fått en stor laddning med rödfärg hemtransporterat. Det var dags att måla om hönshuset. Och garaget. Det här året skulle gå till historien vad det gällde arbete.
Det knäppte till i knät och Adam svor. Han snörpte på munnen och slet loss yxan. Han hann bara gå ett par hundra meter innan stormen än en gång tog tag i trädkronorna. De rörde sig som fjädrar och ett par grankottar kom neddunsande mitt framför honom. Han sparkade undan dem men råkade komma emot en rot och föll så illa att han stukade foten.
När han reste sig upp hade en kvist rispat hål i den nya flanellskjortan och han svor medan han borstade av sig och kliade sig på flinten. Kängans snören hade gått upp och nu förstod han hur bra kardborreband var.
