Resan från kollationering till premiär

Det är en lång resa man gör när man tar sig an en uppsättning. Först ska det planeras och tillsättas roller, kollas datum osv, först efter den resan kan man träffa gänget för första gången. Det är det vi kallar för kollationering. Då läser vi manus och går igenom repschemat, kollar ev frånvaro och går igenom kläder, mask och peruk. Det är nu resan börjar…

Man kan likställa det med en lång linje där början är kollationering och slutet är premiär. Däremellan har man kanske 10 skådisar att jobba med och alla är olika. Det är här jobbet börjar med att få alla på ungefär samma våglängd.

Vissa har stor rutin och går bar in och levererar efter många års rutin och olika rolltolkningar. Andra är lite lagom rutinerade och har kanske medverkat i 3-4 uppsättningar i mindre roller. Sen har man kanske nån som är helt nu som man tagit med i en liten roll för att vederbörande ska få testa teater och få rutin. Alla är på olika stadier.

Vissa tar åt sig feedback från regissören med en gång, ifrågasätter inte utan tar det bara och levererar. Andra ska analysera och vill testa andra vinklingar och tar inte åt sig det man som regissör säger.

Olika personer tar åt sig olika och en del utvecklas på en gång och andra tar det tid för. Man kan inte säga åt en person 10 saker utan får nöja sig med ett par och hoppas på att skådisen tar in det. Många saker kommer man som skådis på själv och regissören behöver inte påpeka precis allt.

Det är bara vi i ensemblen som vet hur vår resa har gått, som känner varandra och vet bristerna i enskildas prestationer och i uppsättningen i stort. Det är därför jag inte vill ha några ”hjälpreggissörer” i form av kreti och pleti som ska komma och tycka och tänka. Om jag inte ber om det själv.

Gänget ska göra sin resa tillsammans, växa tillsammans och stötta varandra tillsammans. Då blir det ett vinnande team!