Smärtan kom som ett vasst spjut. När hon stannade till lade hon
handen på axeln som för att känna efter om det satt kvar. Givetvis
gjorde den det. Men det kom en molande värk ganska omgående, det
strålade ut längs med armen. Hon grimaserade och såg sig omkring.
Handflatan var fylld av blod och det kändes som om hon satt fast i ett
gigantiskt spindelnät. I mitten. Omgiven av kladdiga trådar som närmade
sig henne en efter en. Tröjan blev fuktig under armarna och när
hon blundade kände hon att det började snurra.
Alla sprang omkring utan att stanna. Som spindlar med åtta ben. Hungriga efter något som de aldrig fick. Den ena med längre ben än den andra. Fanns det ingen
bänk i närheten? Där. Stegen var tunga och hon rörde sig som i slow
motion innan hon landade på bänken med en duns. Eftersom det
hade regnat i tre dagar blev hon lika fuktig i baken som under armarna.
Inget trisslottsläge.
Mannen som sprungit på henne hade redan förvunnit in i den grådaskiga
kontorsbyggnaden med sin exklusiva portfölj och Gucci-skor.
Han reflekterat inte ens över hennes existens. Var hon osynlig eller?
Nu började axeln värka ordentligt. Hon lutade sig bakåt och kände
något fuktigt smeta ut sig vid ryggslutet. Hon vände sig om. Fiskmåsen
hade ätit blåbär. Tröjan var ny. Den var ny. Och lite dyrare än
vanligt. Det blev inget över till en Triss-lott den gången.
Snett över gatan satte kioskinnehavaren upp flaggorna vid dörren.
Nya löpsedlar spydde ut krig, skottlossning och översvämningar.
Mannen med rullator hejade glatt på ägaren och lämnade jämna
pengar vid disken innan han tog en tidning i stället. Hon reste sig
upp och kände hur byxorna satt som fastklistrade i baken. Stegen
såg konstlade ut när hon gick mot kiosken. Som en spindel ungefär.
