”Tror inte det. Jag undrar hur vi ska göra.” Lelle suckade och tittade
på tidsschemat.
”Jag fixar lampan så länge.” Bengt försvann ut i salongen efter att ha
tagit en kopp kaffe.
Lelle gick efter med sin kopp och stannade tvärt när han fick syn på
Albin.
”Vem är du?”
”Albin.”
”Hej Albin. Jag har inte sett dig här förut. Jobbar du här?”
En krasch hördes från salongen och de fick syn på Bengt såg låg
över stegen.
”Jävla strålkastare, jag trodde inte det skulle vara så svårt att få ner
den.” Han reste sig och skakade på armar och ben. ”Inga ben brutna i
alla fall.”
”Ta det lugnt med lamporna Bengt, låt ljuskillen klättra. Ingen mer
frånvaro på scenen tack.” Det här är Albin förresten.”
”Behöver ni hjälp att läsa Harpagons repliker kan jag ställa upp. Jag
har städat färdigt.”
”Va, menar du det? Har du tid att hjälpa oss? Det är ju fantastiskt.
Du kommer som en räddande ängel.” Bengt gick upp på scenen. ”Ja,
du liknar ju Harpagon så det kommer att bli jättebra. De andra kommer
strax och vi kör igång så fort som möjligt. Det är lite ont om tid.”
”Jag vet.”
”Hur kan du veta…” Bengt stannade och tittade misstänksamt på
Albin.
”Nja, jag menar att jag förstår det. Premiären är ju i antågande. Nu
kommer Bea och Anette. Då kan vi starta.”
Lelle och Bengt tittade förvånade på varandra. Hur kunde Albin
vara så insatt i allt? Nåja, de hade knappast tid att ta reda på mer
detaljer om mannen som dykt upp. Ville han hjälpa till skulle de inte
hindra honom.
