Här är en bild från dagen föreställning och vi ser Marie och Julia som har en scen ihop. Marie har jag jobbat med i många år och skrattat bort många timmar med. Nu spelar hon Patricia Chesterfield och blir änka eftersom hennes man Hector har avlidit.
Sen ser vi Julia, om jag jobbar med för första gången. Hon både dansar och sjunger i musikalen och hennes rolltolkning som Connie är riktigt bra. Oskuldsfull och lite blyg men innerst inne finns en självsäkerhet och jävlar anamma. Julia har scenerfarenhet men inte lika mycket som Marie.
Och det är det här som är charmen med Djulö. Vi blandar åldrar och de yngre får ta del av de äldres erfarenheter och roliga historier. Jag minns när jag kom med som Antonia, Don Quiotes brorsdotter, i Mannen från La Mancha. På den tiden fanns det rökrum och timmarna där blev många även för oss som inte rökte. Det blev en naturlig samlingsplats när man sminkat, bytt om och tagit kaffe. Och där berättades det historier.
Sena ingångar, uteblivna ingångar, fel repliker på fel ställen, kläder som gått sönder, dragkedjor som gett upp, klackar som gått av och danser som blivit fel. Vi skrattade och hade roligt över åldersgränserna.
Jag var näst yngst den uppsättningen och jag minns det som igår när Berndt Uthas, Bertil Eriksson och Inge L Franzén berättade minnen. Jag tänker på dom än idag, alla borta vid det här laget. Men det är människor som gjorde teatern lustfylld och rolig för mig, jag lärde mig mycket av att studera dom, lyssna på deras erfarenhet som de glatt delade med sig av.
Att jobba med flera generationer på scenen är bland det roligaste jag vet och jag hoppas att många kan ta lärdom av de som är erfarna. Det har man nytta av, och har kul på kuppen.
