Han kunde inte slita blicken från fönstret. Den tunna nylongardinen dolde hans ansikte där han satt ihopkrupen på sin lilla fåtölj. Krampen
i benet var plågsam men han kunde bara inte flytta på sig. Något
måste vara fel. Varför tände hon och släckte hela tiden. Varför kom
det så konstiga ljud? Och varför sprang hon omkring och viftade med
armarna?
Huset han bodde i var nybyggt och från hans vardagsrumsfönster
hade han tidigare kunnat spana ut över den grönskande granskogen.
Nu stod det ett beige hus på andra sidan gatan. Det skymde all tänkbar
utsikt. I början hade Greger varit sur över det att han knappt gått
fram till fönstret. Men numera hade han upptäckt att det kunde vara
lika roligt att spana på grannarna som på de eventuella rådjur som
dök upp i skogsbrynet.
Kvinnan på andra sidan verkade vara helgalen. Telefonen låg inom
räckhåll och han sträckte sig efter den. Visst var det 112 som gällde
nuförtiden? Men förresten, vad skulle han säga? Jag har en galen
granne, tror jag. Hon behöver kanske in på hispan. Eller om det är så
att hon…
Ett gällt skrik nådde hans öron och telefonen fick en spricka när
den landade i golvet. Ljuden ekade mellan de öppna fönstren och han
spände öronen för att lyssna om det kom något mer skrik. Men inget
mer hördes. Sekunden senare såg han henne vid fönstret och hon såg
ut att hålla i en stor kniv. En sådan där man bara ser på skräckfilmer,
hann han tänka innan han hasade av fåtöljens framkant och landade
på golvet med en duns.
Vad han inte var medveten om var att Laila Karlsson huserade
i lägenheten på andra sidan gatan. Den nya författarinnan inom
deckargenren. Hon höll precis på att avsluta sin åttonde roman om en
copycat till Jack the Ripper.
