Jackan slet hon med sig i förbifarten från galgen i hallen. Dörren åkte igen med en smäll och klackarna klapprade likt en trumma när hon sprang nerför trappan. Det duggade lätt och håret blåste i vinden. Hon fick på sig jackan och slängde in väskan i bilen innan hon åkte iväg med en rivstart. Ops, dags att byta vindrutetorkare. Det är mycket man ska hinna med, tänkte Sara när hon bromsade in vid rödljuset. En snabb titt i backspegeln och ett djupt andetag gjorde att hon kom ner i varv. Hon blundade och lät axlarna sjunka ner i viloläge. Huvudet föll åt sidan för en sekund och hon kunde förnimma ljudet av regndropparna som envist smattrade.
Nervositeten hade orsakat en lätt huvudvärk, det var inte varje dag hon gick på anställningsintervjuer. Efter åtta år på samma arbetsplats hade hon känt att det var dags för ett miljöombyte. Livet rullade på i samma mönster och arbetsuppgifterna likaså. Det var dags för en ny utmaning helt enkelt. Hon öppnade ögonen i samma sekund som det slog om till grönt. Till höger i rondellen och sen var det…
Pang! Där small det. Typiskt att detta skulle hända nu. Jädrans klantskalle, tänkte hon och tittade på klockan. Bilen gick fortfarande att köra och hon åkte in till vägkanten och stannade. Sen klev hon ur bilen och stängde dörren med en djup suck. Undrar vem som var skyldig? Bilen såg ok ut, bara en lätt touch på bakskärmen. Hon böjde sig ner och kollade lampan som givetvis var sprucken.
”Det var verkligen inte meningen. Jag var lite stressad och körde för fort helt enkelt. Det var mitt fel. Ursäkta.” Killen hade parkerat precis bakom henne och kom ut ur bilen med en kavaj i handen. Tur att han hade så pass mycket förstånd att han tog på sig skulden. Sara kunde inte låta bli att le och hon kände att hon mjuknade en aning.
”Det kan hända vem som helst.” Hon tittade upp och såg in i hans mörka ögon. Han tog på sig kavajen och drog handen genom det mörka håret. Typiskt att bli påkörd av en Dressman-kopia, hade varit enklare med en gammal farbror, tänkte Sara.
”Claes heter jag förresten. Claes Klantig Lindström.” Han räckte fram sin regnvåta hand och Sara hälsade.
”Sara Claesson.”
”Sara?” Han tyckte att han kände igen namnet.
”Ja, just det. Sara.”
”Ska vi ringa in skadan på en gång? Vilket bolag har du?” Han tog upp sin mobiltelefon och tittade på Sara.
”Ringa in?” Sara såg frågande på honom.
”Det går snabbare och är smidigare än att fylla i en skadeanmälan.” Han berättade vilket bolag han hade och det visade sig att Sara hade samma. Sen pratade han med skaderegleraren och sträckte över mobilen till Sara. Hon tittade på honom i smyg, lite lagom avmätt för att inte verka alltför intresserad. Sen tog hon ett steg närmare honom och trots regnet kändes en tung doft av rakvatten. Närheten gjorde henne pirrig och hon kom nästan av sig när hon skulle tala om vilket registreringsnummer hon hade.
När samtalet var avklarat lämnade hon tillbaka mobilen och för en sekund så kom hans hand att snudda vid hennes. Det kändes som om världen stannade upp ett par sekunder. Saras kinder blossade röda och hon kände sig som en tonåring.
”Tack för hjälpen. Det gick fort.” Verkstaden som hon skulle lämna bilen på kände hon igen och hyrbil skulle hon kunna få. Toppen! Hon tog ett steg tillbaka och de tittade på varandra. Hur ser jag ut egentligen, tänkte hon. Plaskvåt i håret, stressad och på väg till anställningsintervju och… ”Jag måste åka, jag ska iväg på ett möte.” Hon hade totalt glömt att hon hade bråttom.
”Jag också.” Han såg på henne med en lång blick och trampade nervöst där han stod. Sen sa han hejdå och vände på klacken och gick.
Hejdå, bara sådär. Sara som velat fråga honom om numret, träffa honom igen och ta en fika. Eller bara kyssa hans underbara läppar och fortsätta se in i hans ögon. Känna hans armar om sig och lukta på rakvattnet och… Oj, så får man inte tänka. Det snurrade till i skallen och hon kom tillbaka till verkligheter.
Nu satt kläderna som klistrade på kroppen och det smackade från skorna när hon gick. Det skulle inte bli lätt att visa sig från sin bästa sida direkt. Hon slängde igen bildörren och undrade för en sekund om hon skulle ställa in mötet. En annan dag, en lagad bil och torra kläder skulle kunna göra underverk. Nej, det var lika bra att åka. Intervjuaren kanske var lika blöt som hon. Sara tittade länge i backspegeln efter hans bil när han åkt. Vilken charmig kille det var. Varför träffade hon aldrig någon sådan? Nu hade hon varit singel i snart två år medan hennes väninnor dejtade hej vilt. Sara kände mest ångest inför framtiden och rös vid bara tanken att sitta där själv i framtiden medan alla hennes väninnor tjattrade om barn och blöjor och bröllop. Nåja, en sak i taget, tänkte hon och åkte bort till caféet. Parkeringsplats fanns precis utanför och gratis var det.
Hon ruskade lätt på kappan och tog en snabb sväng bort till toaletterna för att snygga till sig så gott det gick. Uhh, det var ingen kul syn. Hon försökte puffa upp håret och torkade sig med några tunna papperservetter. Det får gå som det går tänkte hon när hon kastade servetten i papperskorgen och gick ut från toaletten.
När hon kom ut i själva caféet blev hon stående och bara stirrade. Där stod killen som hon krockat med. Han höll precis på att ta av sig sin våta jacka och rättade till sin kavaj. Vad betydde detta? Vad skulle hon göra nu? Gå fram och säga hej eller bara glida iväg mot kassan och köpa kaffe?
Innan hon bestämt sig höjde han sin blick och fick syn på henne. Han log och hon kände med ens att en värme spred sig i den kalla kroppen. Hon kunde inte göra så mycket mer än att gå fram till honom och hälsa. Det var inte läge för något annat.
”Hej. Vad gör du här?” Hon sträckte fram handen och han tog den.
”Jag ska ha en anställningsintervju.”
Plötsligt förstod han att det var henne han skulle träffa och hon förstod att det var honom hon skulle träffa. De skrattade så högljutt att de andra kafégästerna vände sig om och tittade.
