Han funderade på vad han skulle ta sig till. Han hade ju ett jobb att göra, leverera julklappar. Killen med plogen körde förbi en gång till och efter honom stannade en taxi. Farmor och farfar kom ut genom ytterdörren och kastade sig in i taxin. Nu var det bara mamman och sonen kvar. Allan kliade sig under luvan och tittade på säcken. Hade han haft ett mynt hade han kastat krona eller klave. Stanna eller försvinna. Precis när han bestämt sig för att trots allt lämna säcken hos familjen kommer mamman ut. Hon riktar nyckeln mot bilen på garageuppfarten och det blinkar till. När hon åkt finner han inget annat råd än att ringa på dörren. Sonen vrålar; Kom in. När Allan öppnar och frågar om det finns några snälla barn, vrålar sonen tillbaka; Skulle inte tro det.
Allan kliar sig i skallen på nytt. Han gör sitt val. Likt Karl-Bertil Jonsson tar han säcken på axeln och går därifrån. Efter en dryg kilometer är han framme vid stadens torg. Där är det liv och rörelse som aldrig förr. Han går fram mot en kvinna i lång kappa och röd mössa. Hon ler när han närmar sig och tackar ödmjukt när han sträcker fram säcken.
Han blir kvar en stund och ser de glada barnen som står en bit längre bort. En kille har packat upp sin julklapp och skrattar högt när han ser att det är en grävskopa. Mamman jagar pappret som flyger i snöstormen. En flicka kramar sin julklapp, precis som om hon förstod att det var en docka som var inslagen.
Allan kliar sig i skägget igen, vänder på klacken och går. Finns det inga snälla barn, finns det i alla fall snälla tomtar!
