På avstånd var det ok. Men inte nära. Absolut inte nära. Man kunde aldrig veta var deras åtta långa ben tog vägen. De tog sig fram fort och kunde vända på sekunden. Hur det nu var möjligt med den lilla ärtan till kropp. Men att läsa om de små krypen var ok. Boken var en riktig bladvändare. Teet i koppen hade blivit kallt för länge sedan och frallans ost såg inte längre delikat ut. Den var torr även i hålen.
När det slog i dörren tittade hon upp och såg två unga tjejer komma in med varsin kaffekopp. De slog sig ner under ivrigt messande och pratade inte med varandra under den stund de satt där med böjda huvuden. Visste man inte att de stirrade in i sina mobiler kunde man få för sig att de sov. Hon kände att hon var torr i munnen och ville egentligen ha lite te men släppte inte boken med blicken.
Grottan som bokens huvudperson befann i var inte speciellt hög i taket men han kunde ta sig fram upprätt. Han var fast besluten att hitta den sedan länge gömda sjörövarskatten. I hans slitna kläder och scarf runt huvudet beskrevs han som en Robinson-figur. Minimalt underhudsfett och revben som man lätt kunde räkna.
Nyckelbenen stod ut och hans armbågar var sylvassa. Ljudet av den kurrande magen överröstade stenarna som rörde på sig när han tog sig fram mot grottans mitt. Spindlarna och de övriga småkrypen gjorde plötsligt att grottgången kändes mindre och när hon såg vyn framför sig började det klia på ryggen och på armen och på foten och… Nej, nu fick hon skärpa sig.
Känner igen känslan. Riktigt obehagligt!
Mohahaha