… och åker till gymmet i alla fall för att springa, då är man kanske inte riktigt klok. Men faktum är att jag inte tycker det gör så ont att springa. Det blev personbästa på 54,31 och jag är superlycklig. Jag kände efter 3 km att jag hade mer kraft att ge än jag trodde från början. Då är det bara att köra på. Först tänkte jag att det blir 6km, sen 7, sen 8, sen var det bara att köra på.
Jag började på 10,6km och ökade till 10,7 efter en km och ökade sen för varje km som gick. Tror det kallas för Kenyansk mil om jag inte tar fel. Kändes otroligt skönt att bevisa för mig själv att jag klarade det mål jag satt upp. Ett av årsmålen är just milen på 55 minuter och det kan jag bocka av nu.
Det viktiga är att känna flowet i andningen. Då flyter även stegen på. Jag försöker tänka på tekniken, ha bra hållning, falla framåt och böja knäna. Jag vet att det finns en hel del övrigt kvar att önska men något måste jag i alla fall göra rätt känns det som.
Hade jag inte kört igång med Therese Konstigs kostprogram hade jag köpt pasta med kyckling ikväll. Men, det får jag vänta med. Måste försöka hålla ut nu och det som är mest jobbigt är att jag inte får äta nån chokladmums på kvällarna. Måste kolla hur långt jag måste springa för att få ta en sån….
Grädde…ett minne blott….
Åh, bra jobbat! 🙂
Tack, har träningsvärk idag också….