Läser om Lena Endre, som spelar i Vox Humana. Den skulle jag vilja se.
En kvinna talar i telefon med sin före detta älskare, en allra sista gång. Hon är förkastad och bortvald, men så visste hon hela tiden att det skulle bli, försäkrar hon. Med telefonen som livlina och lögnen som mask behåller hon sansen. Vi ser och hör kvinnan, men inte mannen hon pratar med. Och vi ser allt hon inte vill att han ska se.
I Thomas Ostermeiers regi får Jean Cocteaus psykologiska drama ett oförutsett metalager som ytterligare förtätar berättelsen. Thomas Ostermeier är konstnärlig ledare för Schaubühne i Berlin och en av världens mest framstående regissörer. Han har tidigare satt upp Tillbaka till Reims av Didier Eribon, samt gästspelat på Bergmanfestivalen med Lars Noréns Demoner (2012), Shakespeares Richard III (2016) och Who Killed My Father (2022).
Jean Cocteau (1889–1963) var en av det tidiga 1900-talets förgrundsfigurer inom fransk kultur. Han var verksam som poet, dramatiker, bildkonstnär och filmskapare, och var inblandad i såväl surrealismen som dadaismen. Han var samtida med och samarbetade med bland andra Erik Satie, Pablo Picasso och Igor Stravinskij.
Vox humana (som kan översättas till Den mänskliga rösten) hade urpremiär på Comédie-Française i Paris 1930. Den filmatiserades 1948 av Roberto Rossellini under titeln L’amore. 1967 gjorde Ingrid Bergman rollen i en amerikansk tv-film. Francis Poulenc skrev operan La voix humaine efter pjäsen och Ingmar Bergman regisserade en radioteateruppsättning för Sveriges Radio som sändes 1956.
