”Jag är sjukskriven och har inte kunnat gå ut på några dagar. Det är
så kallt och febern har inte…” Bengan såg sig om i den tomma hallen.
Där kom slaget. Spaden var perfekt att göra människor medvetslösa
med. Klangen när metallen träffade skallbenet var musikalisk och
ren. Som en stämgaffel. Grannen tog en klyfta av en apelsin medan
saften rann längs med hans nakna arm och blandades med det numera
svarta intorkade blodet. Han slickade i sig saften som var som
sammet i hans strupe. Bengan var medvetslös. Det rann saliv ur hans
mun. Han märkte inte att grannen bar in hans kropp och lade den i
badkaret. Han märkte inte heller när grannen svabbade av hallgolvet
eller dukade i köket. Inte heller när grannen band hans händer och
fötter och tejpade fast hans hals i vattenledningen. Han såg inte heller
det nyrakade kvinnobenet som stack ut bakom tvättmaskinen. Lacket
på tånaglarna var bortskavt.
Det var först när den varma vattenledningen brände mot hans
rygg som han slog upp sina ögon. Då låg det redan en skalpell och
en apelsin på toalettgolvet. Bengan hals krympte som en ulltröja i 90
grader. När sedan grannen tryckte in apelsinen i hans mun reagerade
han knappt. Det var när skalpellen trycktes in i hans torso som han
försökte frambringa ett skrik. Den gled från axlarna mot bröstbenet
och ner mot naveln.
