Med apelsinen instoppad i munnen kunde ingen höra hans vrål. Bara
ett gurglande ljud i kombination med ett högt väsande. Det skulle
verkligen ha varit ett vrål om det hade nått fram. Inget vanligt skrik.
Mer ett hjärtskärande vrål djupt ifrån hans själ.
Inte hade han trott att det skulle bli så här när han gick in till grannen.
Fjärrkontrollen hade slutat fungera, klockan var efter nio och
snön låg i drivor på trottoarerna. Näsan hade runnit i två dagar och
teven var det enda sällskapet när han inte kunnat köpa några tidningar.
Batterierna hade avslutat sitt samarbete med den övriga världen
och när han sett Bolibompa i en kvart kände han att det räckte.
Grannen kanske hade några batterier? När han fått på sig t-shirt
och joggingbyxor ringde han på. Fingrarna gled genom det otvättade
håret. Just det, boka klipptid.
”Ja?” Grannen kikade fram i dörrspringan. Det ekade i det tomma
trapphuset.
”Hej, ursäkta om jag stör, jag sku…”
”Ja?”
”Alltså, ursäkta, har du några batterier? Min fjärrkontroll har slu…”
”Kom in.”
Innan han avslutat meningen hade grannen glidit in i hallen och
Bengan blev stående ett par sekunder innan han reagerade.
Han hade aldrig pratat med grannen. Bara hejat som hastigast i
trappan. Konstigt, tänkte han. Vi bor vägg i vägg men vi vet inte vad
som försiggår hos våra grannar.
