Ett av de bästa repen hittills. Andra akten och jag tvingade gänget att lägga ifrån sig manuset. Och då hände det saker. Allt kom igång. Blickar, armar betoningar och samspel. Manuset är en skådespelares bästa vän och det kramar man hårt ända till sista föreställningen.
Man läser även under föreställningarna för att kolla var man är, när man ska in, om man hinner bättra på sminket eller om man hinner gå på toa innan man ska in. När man inte hittar var man är i manuset utbryter lite av panik och man bläddrar förtvivlat till man kan synka vad som sägs på scenen med det som står i manus. Då är ordningen återställd.
Visst händer det att någon missar sin entre under föreställning. Då får man improvisera. Antingen säga den replik som skådisen har som Q, eller prata vidare som om ingenting har hänt. Det brukar lösa sig och många härliga skratt bakom kulisserna har det blivit när man kommit ut efter en sån scen.
Jag har så många glädjefyllda minnen från de föreställningar jag medverkat i. Saker jag aldrig glömmer, minnen som alltid finns kvar och vänner jag fortfarande har kontakt med. Det är tur det, sånt kan man plocka fram när man känner sig ensam.
Tack för att ni finns alla kulturarbetare och för att ni jobbar så hårt som ni gör!
Underbart att läsa att du känner så 😀
Dom ger mig energi!
Men guuu vad underbart att höra hjärtat!! Stor kram <3
Det är jättekul!