I december 2018 träffas den belgiske dansaren/koreografen Pieter Ampe och svenska koreografen/filmaren Gunilla Heilborn av en slump på Island. De har aldrig träffats tidigare, men båda befinner sig i ett läge där de har lust att prova nya vägar och bestämmer sig för att göra ett projekt tillsammans. Gunilla har sett ett par av Pieters föreställningar, och gillar en del av det han gör, men inte allt. Deras arbetsmetoder är diametralt olika; Pieter är upptagen av intimitet och sexuell utforskning och använder sitt eget liv, kärlek och kamp som bas för sitt konstnärliga arbete. Gunilla älskar att läsa och har alltid föredragit att använda sig av externa källor som inspiration för sina projekt; hon blir uttråkad av tanken att utgå från sitt privata jag. De tänker att just olikheterna är deras styrka. Med tiden hittar de också vissa likheter, t ex att de båda lider av Kronofobi = en överdriven rädsla för att tiden går.
Arbetet rullar på i långsamt tempo. De trevar sig fram. Visar varandra saker de tycker om och försöker förstå varandra. Så kommer pandemin och ständigt kullkastade planeringar leder i slutändan till att Pieter Ampe inte kan medverka på scenen under höstens turné, utan kommer att ersättas av en stand-in, komplett med skägg och passande dansförmågor.
Detta gör att projektet tar en annan riktning och förvandlar Give It Some Time till Gunillas högst personliga version av ett oavslutat samarbetes långsamma haveri. Ur dagboken:
Dec 2018
Träffar Pieter i Reykjavik.
Han berättar senare att han somnade under min föreställning, men drömde att han gillade den.
Jag borde ha förstått redan då att detta skulle bli svårt.
