Men du får aldrig veta mitt namn

Det var när månen sakta gled in bakom molnen som hon trivdes bäst. När mörkret omslöt henne och resten av staden. Det var som om allt blev rent då, ingen smuts som dröjt sig kvar och inga papper som låg spridda nedanför papperskorgen.

Bara rena ytor och frisk luft. Och Birger som stod och rökte vid lyktstolpen. Förra veckan hade han kastat ut snuset innan han tände cigaretten. Dubbla nikotinbehov. Inget bra. Inga pluspoäng.

Hon gled fram över trottoaren i sina bruna kängor. Ena snöret var på väg att gå upp och sulan på vänstra kängan hade för länge sedan gett upp. Den stannade i trappan vid mataffären. Och där ligger den fortfarande kvar.

Birger gör ringar av röken. Som om det skulle vara finare på något sätt. Som om nikotinet skulle försvinna. Hans korta fingrar liknade prinskorvar som legat för länge i kylen efter julbordet. Där stekfettet kylts ner och ligger som strängar på skinnet.

Man kan peta bort det om man inte värmer korvarna i micron. Annars flyter fettet omkring på tallriken och bildar på nytt en kall hinna när korvarna försvunnit ner i strupen. Så såg Birgers fingrar ut.

Han hann inte reagera när hon dök upp vid hans sida. När han vända sig om stod han med ryggen mot lyktstolpen och det klafsade till när hans högra sko trycktes ner i en hundskit av färskare modell.

Doften spred sig upp i hans nikotinförgiftade näsa och han skulle precis säga att han kände igen henne sedan förra helgen när kniven gled in i hans mage. Blodet blandades med den färska hundskiten och han började trampa omkring innan han snubblade och föll.

”Vad gör du? Jag känner igen dig. Vad fan gör du?”

Hon drog ut kniven, satte sig på huk och torkade av den med hjälp av hans rock. Det var samma rock han hade haft förra veckan när han tryckt upp henne mot väggen och frågat om hon ville följa med hem.

De hade stött på varandra utanför Stadshotellet. Han hade luktat lika illa då. Med en touch av billigt vin. Hon hade inte ens hunnit bli rädd. Bara förbannad. Hon gled ur hans grepp i samma sekund som ett par män passerade och ropade på honom. Han hade haft ett övertag i några sekunder och det skulle han aldrig få ha igen.

Birger fick tag i hennes hand och höll den i ett fast grepp. ”Känner du inte igen mig? Det är ju jag som är Birger.”

”Jag vet. Men du får aldrig veta mitt namn.”