Första slutet – imorgon kommer andra slutet.
Fredrik släntrade vidare mot Köpmangatan och hörde inte den långa
svordomsharang cyklisten hävde ur sig. En sms signal hördes från
hans rockficka. Det var säkert Helen som skulle påminna om osten.
Fick hon inte sina frukostmackor på exakt samma sätt varje morgon
kunde hela hennes dag vara förstörd. Det enda han ville nu var att
komma hem. Ost kunde han köpa senare. Ett varmt bad kanske skulle
kunna få honom på bättre humör. Ett glas vitt vin skulle han kunna
ta ändå. Utan en romantisk middag. Vem vet, de kanske skulle kunna
ta ett bad tillsammans, se en bra film med tända ljus. Och somna i
soffan.
Stegen blev lite lättare när han tänkte på hur mysigt de brukar ha
de. Det spelade faktiskt ingen roll om det var med eller utan en röd
klänning. Även om han känt sig totalt misslyckad efter att ha missat
klänningen med bara några timmar. Väl hemma i trappuppgången
kände han hur hungern gjorde sig påmind. Det kanske skulle kunna
bli mer än ett glas vitt ikväll. En sallad kanske? Eller en pizza. Med
mycket ost.
När han satte nyckeln i låset fick han en känsla av att allt inte var
som vanligt. Det var släckt och tyst. I hallen hörde han Helens röst.
”Stanna där en sekund. Blunda, tänd inte lampan.”
”Men vad…?”
”Tyst nu och gör som jag säger.”
”Ok.” Fredrik blundade hårt och fick hjälp av Helen att ta av sig
rocken. Hon ledde honom in i vardagsrummet och hjälpte honom
ner på en stol vid matbordet.
”Nu får du titta.”
Helen stod i dörren till köket med ett leende på läpparna och en
flaska vitt i ena handen. Oxfilé och potatisgratäng var framdukat och
en stor ost till det hembakade brödet.
”Tycker du om min klänning? Jag gillade den röda färgen. Köpte
den på lunchen idag.”
”Jag älskar den, jag älskar dig.” Han reste sig, tog upp ringen ur
fickan och kysste henne.
