och vantarna låg travade snyggt och prydligt på ena sidan. I mitten
låg ett par stickade tröjor. Och på den andra sidan stod den. Lådan.
Signe nådde den knappt fast hon tagit fram stegen och klivit högst
upp. Hon fick stå på tårna.
”Ops.” Hon vinglade till men fick tag i hyllkanten i sista sekunden.
Nu stod hon stadigt igen. Hon pustade ut och sträckte på sig för att nå
lådan. Hon blåste av dammet och fick nästan en hostattack på kuppen.
När hon klivit ner på golvet gick hon till soffan och satte sig. Lådan
ställde hon på soffbordet. Det var precis som om alla minnena kom
tillbaka i samma sekund som hon lyfte på locket. Vilket liv hon levt.
Vilka resor det blivit och vilka män som passerat. Alla famnar hon
hamnat i och alla starka armar som lyft hennes späda, seniga kropp.
Men det var länge sedan nu. Nu fanns bara minnena kvar och alla
gamla svartvita fotografier som ofta togs fram till beskådande.
I lådan framför henne låg delar av hennes gamla liv. Det liv som
hon hade fått slita sig till. Träning, träning och åter träning. Vid
stången, framför spegeln.
Lyft högre. Sträck på dig. Var är hållningen? In med magen. Vackra
armar. Plié.
Tänk alla hårda träningspass som tragglats igenom, trots träningsvärk,
ont i fötterna och trötthet. Åtskilliga skor hade avverkats under
karriären som ballerina, men det här var det sista paret. Det absolut
sista paret rosa balettskor. Nötta och trasiga med sidenband som
börjat fransa sig i ändarna. Förstärkta i tåpartiet. Hon hade inte haft
hjärta att slänga dem och nu låg de här i den gamla dammiga lådan.
Signe tog försiktigt upp dem och i samma sekund reste hon sig upp
från soffan och snurrade ut på parkettgolvet. Hållningen hade hon
kvar, balansen fanns där och hennes graciösa rörelser satt i ryggraden.
