Jag har inte skrivit så mycket noveller om teater eller att stå på scenen men här kommer ett exempel som ni kanske läst tidigare.
Lådan
På den översta hyllan i garderoben var det dammigt. Halsdukarna och vantarna låg travade snyggt och prydligt på ena sidan. På den andra sidan stod den. Lådan. Hon nådde den knappt fast hon tagit fram stegen och klivit högst upp på den.
”Ops.” Hon vinglade till men fick tag i hyllkanten i sista sekunden. Nu stod hon stadigt igen. Hon pustade ut och sträckte på sig för att nå lådan. Äntligen, nu fick hon tag i den. Hon blåste av dammet och fick nästan en hostattack på kuppen.
När hon klivit ner på golvet gick hon sakta fram till soffan och satte sig. Lådan ställde hon på soffbordet. Det var precis som om alla hennes minnen kom tillbaka i samma sekund som hon lyfte på locket. Tänk vilket liv hon levt. Vilka resor det blivit och vilka män som passerat. Alla famnar hon hamnat i och alla starka armar som lyft hennes späda, seniga kropp. Men det var länge sedan nu. Nu fanns bara minnena kvar och alla gamla svartvita fotografier som ofta togs fram till beskådande.
I lådan framför henne låg delar av hennes gamla liv. Det liv som hon hade fått slita sig till. Träning, träning och åter träning. Vid stången, framför spegeln.
Lyft högre.
Sträck på dig.
Var är hållningen?
In med magen.
Vackra armar.
Tänk alla hårda träningspass som tragglats igenom, trots träningsvärk, ont i fötterna och trötthet. Åtskilliga skor hade avverkats under karriären som ballerina, men det här var det sista paret. Det absolut sista paret rosa balettskor. Nötta och trasiga med sidenband som börjat lösas upp i ändarna. Förstärkta i tåpartiet. Hon hade inte haft hjärta att slänga dem och nu låg de här i den gamla dammiga lådan.
Hon tog försiktigt upp dem och i samma sekund reste hon sig upp från soffan och snurrade ut på parkettgolvet. Hållningen hade hon kvar, balansen fanns där och hennes graciösa rörelser satt i ryggraden.
När hon tryckte balettskorna mot sitt bröst kände hon doften av skinn, svett och kunde förnimma strålkastarnas sken som värmde från rårna i taket. Hon blev ballerina igen. Tonerna spred sig i rummet som löven spred sig i en höststorm och kjoltyget runt hennes ben flög i takt till rörelserna. Håret var uppsatt i den stiliga, obligatoriska knuten som gjorde hennes anletsdrag ännu vackrare. Hårfästet hade med årens lopp blivit högt på grund av slitage från perukerna men var fortfarande glansigt och välskött.
Nu hade hon huvudrollen igen. Som stjärna, den hyllade, den älskade. Allt blev som det hade varit, på grund av ett par gamla balettskor, i en låda, på en dammig hylla, i en garderob. Så nära var minnena. De hade alltid funnits där, så nära, så nära.
Solen sken in genom de höga fönstren och blev till vackra skuggor i samspel med hennes kropp. Piruetten blev till tre varv och hon stannade med en balans som en artonåring skulle vara avundsjuk på. Man skulle utan tvekan kunna säga att takterna satt i.
Nu närmade sig slutet och applådtacket var i antågande. En sista piruett bara för att den förra gick så bra, sen stannade hon upp och log för sig själv. Hur många gånger hade hon tackat dem?
Publiken som avgudat hennes dans och kom föreställning efter föreställning och blommorna som alltid stod logen efter föreställningen. Hemliga beundrare, premiärfester, resor världen runt. Hyllningar och strålande recensioner. Hotell och sena nätter.
Plötsligt blev saknaden så stark att det gjorde ont i bröstet. Ögonen fylldes av tårar och armarna sjönk ner längs med kroppen. Det var som om luften gick ur henne. Sidenbanden på skorna räckte ända ner i golvet och hon snubblade nästa på dem när hon gick mot soffan.
Skorna lade hon i lådan och satte sig ner för att beskåda dem en kort stund innan hon la locket på. Nu var drömmen borta, illusionen försvann. Men minnena fanns kvar. De skulle alltid finnas kvar.
I en låda, på en dammig hylla, i en garderob.
