F-n, det blev fel.
Nej, är den repliken där?
Är det redan jag?
Vad ska jag säga där?
Frågorna kan vara många när jag försöker sufflera och skådisarna ska lära sig manuset utantill. Vissa repliker sätter man direkt. Dom känns naturliga och kommer ut i expressfart. Andra hummar man fram och vänder och vrider på innan de landar. Så är det alltid.
Och man vet aldrig vilka repliker som kommer att vara svårast och man vet heller aldrig var och när och hur mycket en publik ska skratta. Det är en del av tjusningen med teater. Jag vet vissa repliker som jag har haft så svårt med att jag strukit över dom med färgpennor, ändrat färg, sjungit dom, vänt och vridit på dom, delat upp dom, svurit om dom…. ja listan kan göras lång.
Men så plötsligt sitter dom där. Som handen i handsken och allt känns naturligt och lättsamt. Flytet och feelingen infinner sig och glädjen att stå på scenen blir enorm. Och det är dit vi är på väg.
Premiären blir 20 januari i Pensionärernas Hus i Katrineholm. Pjäsen ”I ensamhetens korridor”, speglar livet för 5 pensionärer på en avdelning. De försöker hitta glädjeämnen i vardagen, de berättar om sina liv och de sjunger ut sin lycka och sin sorg.
I ensamhetens korridor, lämnar lyckan inga spår
Du hittar ingenting där, som kan förändra din värld
I ensamhetens korridor, bryr sig ingen hur då mår
Inget ger dig nåt hopp, för vid dörren tar det stopp
