Det är med stor glädje vi presenterar en ny skribent i Trakten: Jenny Wistbacka, nyligen prisad kulturstipendiat, som i bagaget har med sig sin fars, Krister Wistbackas koncept ”Reflexer”, som under många år publicerades i Katrineholms-kuriren. Här i Trakten kommer Jenny att skriva återkommande Reflexer, alltså inlägg som i fria former snabbt fångar, återspeglar eller reagerar på något. Under samma vinjett kommer även andra skribenter ta plats. Vill du göra en Reflex? Hör av dig till redaktionen!

När pappa och jag gick på stan fick man alltid vara beredd på att en förväntad tiominuterssträcka kunde bli en tvåtimmarspromenad. Som liten så kändes det som att alla ville prata med min pappa. Åtminstone alla tråkiga gubbar. Och de ville prata länge. Om saker som jag inte begrep över huvud taget. Tråk, tråk, tråk.

Och ibland fick jag framföra hälsningar till min pappa. Jag var kanske sju, åtta år. Och de här främmande gubbarna tyckte det var lämpligt att skicka meddelanden via mig, som inkluderade ord som jag knappt begriper idag, som 46-åring.

Mejl och sms var ju inte uppfunnet på den tiden. Jag antar att det bidrog till att jag fick agera springsjas. Springsjas . . . kul ord.

Vem var då min pappa? Jo, Krister Wistbacka, chefredaktör på Katrineholmskuriren från 1997 till 2011. En stor person i en liten stad, enligt många. För mig var han rätt och slätt ”pappa”.

En stor person i en liten stad, enligt många.

Jag har alltid älskat min pappa. I mina ögon var han en superhjälte. Och visst var det jobbigt att konkurrera med tidningen om pappas värdefulla tid. Tidningen vann nästan alltid. Men det fanns en lösning. Vi barn var alltid välkomna till pappas arbetsplats. Alla var alltid så snälla när jag gick från rum till rum på Katrineholmskuriren. Någon hjälpte mig att få varm vattnig choklad från den lyxiga apparaten i personalköket. Ingen knuffade undan mig när jag med stora ögon betraktade klippandet och klistrandet för att få ihop layouten av morgondagens tidning.

I början var lokalerna duktigt inrökta. Man visste inte om gardinerna varit gula från start, eller om de blivit det under år av rökande murvlar. Sedan renoverades lokalerna och allt blev toppmodernt och megalyxigt.

Och här var pappa någon. Med sina stora glasögon, det karaktäristiska skägget, hans säregna gångstil och skelande ögon gick det inte att ta miste på Krister Wistbacka. Han som var något.

Ibland visste inte folk att jag var Kristers dotter. Så rätt som det var, i vilket sammanhang som helst, så fick jag höra om den burduse skitstöveln som hade så idiotiska åsikter om saker och ting. Folk var så upprörda att de blev röda i ansiktet.

De kunde också skratta åt pappas övervikt, alkoholvanor, uppenbara inkompetens. Och så vidare. Om de sen fick veta att de pratat inför hans dotter så skämdes de. Även om de inte tog tillbaka en millimeter av vad de sagt.

Jag blev inte ledsen för det här. Pappa var min pappa. Han som jag älskade, och fortfarande älskar. Han som alltid tog mig på allvar. Han som jag alltid vände mig till om det var något riktigt viktigt. Han som stöttade mig i vått och torrt. Han som uppmuntrade mig att skriva, fast jag skrev helt andra saker än vad han gjorde.

Det är med varm hand som jag, tillsammans med andra skribenter, tar hand om Krister Wistbackas ”Reflexer”. Reflexer var rubriken på den mer fria text som pappa skrev i Katrineholmskuriren då och då. I det forumet kunde han prata om allt möjligt. Ibland om familjen, ibland om sina älskade hundar, ibland om . . .precis vad som helst.

Nu kör vi!