Ibland vill jag bli barn på nytt. Det är inte bara för att jag skulle slippa betala räkningar och ta ansvar. Nej, det är för att på min tid fanns nästan bara Kitty-böcker och Fem-böcker. Nuförtiden finns en uppsjö av ny, härlig litteratur för barn och ungdomar.
Redan när jag ser omslaget förstår jag att det är ruskigheter med kvalité på gång. Anders Fager har tillsammans med Peter Bergting åstadkommit en så pass spöklik story för ungdomar, att man som luttrad skräckfilmsälskare inte vill möta varelserna som stirrar på Kim, pojken i berättelsen.
De kryper under skinnet på mig likt ett vaccin mot Covid 19 som medför ett gäng taskiga biverkningar. Men jag vill hela tiden läsa vidare för att se hur det går för Kim, som efter turen med bussen kommer fram till det hus han ärvt av farföräldraarna.
Han har många minnen från det huset som gör sig påminda och han strosar omkring och känner doften av damm och smuts. Det städades inte så ofta men han minns de mysiga stunderna framför kakelugnen när det sprakade i brasan.
Det sitter post-it lappar överallt. Han minns allt sen gammalt. Tavlor med älgar och bonader över dörren. Anders beskriver allt så bra så jag tror nästan att jag sitter på Kims axel när han strosar genom huset och minns allt.
Jag önskar att den här typen av berättelser med otroligt fina bilder fanns på min tid när jag var yngre. En annorlunda berättelse i skräckens anda. Peter har verkligen ramat in allt med vackra bilder. Likt musik i en film där stråkarna vräker på för att vi ska få feeling, gör Peter sitt med illustrationerna.
Kim vill först inte vara i Teg, den lilla byn med alla minnena och kråkorna som kraxar på taket. Men efter ett tag så försonas han med platsen och monstren. Med ett par rader så försår vi att han kommer att stanna.
Jag hör hemma här – jag är hemma här.
Tack Anders Fager och Peter Bergting som gett ut boken på Natur & Kultur. Ser fram emot att ni skapr fler berättelser tillsammans!
