Och var jättetrött så det blev inte så mycket skrivet, jag slängde bara in bilderna. Jonas var i högform. I en timma och 45 minuter underhöll han som bara han kan. Glädje, show och allvar går hand i hand. Kom att tänka lite på Don Quiote när han sjunger om den onåbara stjärnan, när jag åkte hem. Att gå där den djärve gör halt….
Det är lite så Jonas beskriver sin show. Att tro på framtiden, att göra något bra tillsammans och att sikta mot stjärnorna som vi trodde vi inte kunde. Han inger en smula hopp när publiken, som tackar med stående ovationer, lämnar Cirkus.
Någon jag blev imponerad av var Ulrik Munther som både medverkar på scenen och har skrivit texter. Många riktigt vackra texter som jag gärna lyssnar på igen. Måste nog passa på att leta fram något av honom.
Har du möjlighet att se Jonas – så gör det!
