Han sträckte fram sina fingrar och efter viss tvekan tryckte han
dem mot killens hals. Och där fanns… ingen puls. Ok. Killens mössa
ramlade ner samtidigt som Örjan for baklänges i diket. Både av
halkan och av chocken. Han slet tag i killens mössa som hade hål i
sig och när han tittade noggrannare såg han att det var en rånarluva.
Örjan höll den på en arms avstånd och kände en stark röklukt som
fick honom att rynka på näsan.
När han reste sig såg han en påse som låg på passagerarsätet. Det
blänkte till och några glaspärlor hade ramlat ut på golvet. Det var
ganska små pärlor. Inte som de kulor de kastat på skolgården när han
var liten. Nej, mycket mindre. Men de blänkte desto mer. Han gick
runt bilen och försökte öppna dörren men snön tog emot. Efter en
stund hade han fått upp dörren så pass mycket att han kunde sträcka
in sin arm och få tag i påsen. Det hann ramla ut ett par pärlor men
han brydde sig inte. Påsen var tung för att vara så liten.
Han vägde den i handen och precis när han skulle öppna den för
att titta efter innehållet hörde han polissirener. Det tog honom bara
ett par sekunder att komma in i sin bil och starta. Sedan körde han så
fort han vågade från platsen och hann precis iväg innan polisbilarnas
blåljus visade sig. Efter ett par kilometer svängde Örjan av mot centrum.
Han åkte in på sin innergård och lämnade bilen i garaget innan
han tog hissen upp till sin lägenhet. Påsen låg i hans jackficka.
När han tagit en kopp kaffe och satt sig i soffan bestämde han sig
för att titta i påsen. Det var som om han inte tordes innan. De små
glaskulorna dansade ut i handflatan samtidigt som nyhetsuppläsaren
på Rapport meddelade att en juvelerare blivit bestulen ett par timmar
tidigare. Örjan skrattade och trodde knappt att det var sant. Här
låg diamanter för åtskilliga miljoner i sin arbetslösa hand. Han knöt
handen och log.
Den kvällen avslutade han med att kasta kula på heltäckningsmattan.
